Kåren betjänade endast själva köpingen. För brandsläckning i byarna, dvs. Remsle, Hullsta, Hallsta,  Hågesta mm svarade socknens brandkår som hade sin station vid Bäckdalsvägen. Stationen upphörde i och med socknens införlivande med staden 1945.

 
Vid tiden före den organiserade brandkårens tillkomst sköttes brandsläckningen av så kallade uppbåd där ca 200 medborgare hade sin speciella uppgift i händelse av brand. Bland titlarna i Sollefteå Municipalområdes  brandrulla kan nämnas. Förste Bergningschef, Vattenchef, Pumpare, Ordningsman, Adjutant samt Maskinchef, bland de civila titlarna märks. Gästgifare, Ölförsäljare, Arkitekt, Dräng, Konditoriegare, Vagnmakare samt Boddräng. Även sedan den fasta borgarbrandkåren tillkommit fanns delar av uppbådet kvar i organisationen.

 
Spruthuset  låg vid korsningen Storgatan-Västanbäcksvägen vid nuvarande parkeringen mitt emot Hullsta Gård och stod inflyttningsklar 1895.
Där förvarades samhällets brandmateriel som då bestod av, två ångsprutor varav en fortfarande finns kvar och strår i entren till Brandstationen, två handkraftsprutor vilka var och en skulle betjänas av åtta man. Fyra slangkärror, en mekanisk brandstege, några brandsegel, ett språngsegel samt ett stort antal pytsar.

 
Sprutor och slangkärror var utrustade med skaklar för att dras av hästar, man tog helt enkelt första bästa häst som var i närheten, ofta var det bryggarhästen som fick rycka in. Ett åkeri fanns emellertid alldeles i närheten och gränsade till spruthuset. Det inträffade ibland att inga hästar fanns att tillgå varför brandmännen själva fick gripa tag i skacklarna och dra brandredskapen till som det hette, brandstället.

 
En omfattande instruktion för brandmännen fanns redan år 1900. Där stod bland annat, När brandkårens medlemmar gå till sängs, tillser var och en att kläder och skodon äro till hands och ordnade för hastig påklädning.
Högljudt prat, gräl svordommar är strängt förbjudet under öfningar och allmänt arbete.

 
Eftersom det inte var så vanligt med telefoner införskaffades och uppmonterades
1896 en så kallad brandtelegrafanläggning, den omfattade till att börja med 7 stycken  brandskåp uppmonterade runt om i centrala samhället, genom åren utökades dess antal till ett 25 tal skåp.

 
Anläggningen fungerade så att ett glas på brandskåpet krossades varefter man drog i ett handtag  som igångsatte morsesystemet. Apparatvakten i spruthuset kunde då avläsa på en remsa varifrån larmet kom. Falskalarmering från skåpen var ändra fram till brandtelegrafens avveckling 1971 ytterst sällsynta.

 
I anläggningen ingick larmklockor som fanns monterade i bostäder och på arbetsplatser. Anläggningen provades varje dag kl 12.00 detta pågick till slutet av sextiotalet då de första personsökarna inköptes

 
När man 1951 flyttade till den nya brandstationen vid Gudlav Bildergatan, där även polisstationen fanns under samma tak kompletterades systemet med en telefon för alarmering av polis och ambulans. Telefonen nyttjades dessutom av de patrullerande poliserna som då för tiden saknade egna fordon. När vakthavande polis på stationen sökte den patrullerande konstapeln blinkade  en gul lampa som hängde över gatan vid skåpen. Polisen lyfte då luren och fick via den besked om vad som hänt. Polisen fick då gå till fots eller beställa taxi för att ta sig till adressen.

 
Organisationen  bestod då av: en heltidsanställd Brandchef, en heltidsanställd Brandmästare, en heltidsanställd verkstadsarbetare samt tre stycken ambulansförare, den sk borgarbrandkåren bestod av 24 brandmän många bodde på och strax intill brandstationen  även arbetsplatserna för flera av brandmännen
låg i närheten av brandstationen varför anspänningstiden låg under tre minuter
på dagtid och på ca  två minuter nattetid.
 
Inkommande samtal från 90000 gick till vakthavande polis som  larmade jourhavande brandman eller ambulansförare. Det fanns alltid en jourhavande brandman i bostaden på brandstationen som i sin tur larmade brandstyrkan.
I de fall där första ambulansen var ute på uppdrag fick brandmän bemanna en andra ambulans.

 
1967 anställdes tre televakter och brandkåren svarade själv för emottagande och alarmerande av brandkår och ambulans, vad gäller ambulans så sköttes mottagande och alarmerande av ambulans ända från Backeområdet. Brandkårerna i Junsele, Ramsele, Näsåker och Boteå larmades via Härnösands brandkår, Långsele larmades via centralen vid Hjälta kraftstation som då hade bemanning dygnet runt.

 
Den första Maj 1975 var premiären för heltidskåren, styrkan bestod av en brandförman och tre brandmän som tjänstgjorde  omväxlande med brand och ambulanstjänstgöring. Arbetstiden var 52 timmar i veckan.

 
1991 flyttade man in i den nya brandstationen i Skärvsta i samband därmed separerades brand och ambulanstjänstgöringen. I mitten av nittiotalet i samband med nedläggningen av Långsele deltidskår utökades brandstyrkan till en Brandmästare och fyra brandmän.

 
Den första januari 2005 upphörde det som från början var Sollefteå Brandkår,
senare Brandförsvaret Sollefteå, samt Räddningstjänsten Sollefteå att existera.

 
Man var nu en del i Räddningstjänsten Höga kusten Ådalen.

Rolf Jansson