Kustbevakningen och sjöfartsverket ansvarar för räddningstjänst till sjöss (med undantag för vattendrag, kanaler, hamnar och andra insjöar än Vänern, Vättern och Mälaren).
 
Efter olyckan med Scandinavian Star 1990 utökades det tidigare avtalet mellan kommunal räddningstjänst och Kustbevakningen till att även omfatta Sjöfartsverket. Därmed ökades förmågan till att göra både livräddande och miljöräddande insatser vid fartygsolyckor till sjöss.
 
Vid en olycka bedömer ansvarig räddningsledare behovet av att med hjälp av fartyg eller helikoptrar sätta in kommunala resurser, s.k. RITS-styrkor, för exempelvis rök- eller kemdykning.
 
Den styrka som är närmast olycksplatsen larmas för uttransport till haveristen. Med sig har man utrustning för brandsläckning eller för att vidta åtgärder om exempelvis kemikalier läckt ut.
 
Insatser till sjöss leds alltid av en räddningsledare som beroende på olyckstyp, finns endera vid Sjöfartsverkets sjöräddningscentral i Göteborg eller vid någon av Kustbevakningens ledningscentraler i Härnösand, Stockholm, Karlskrona eller Göteborg.
 
En RITS-styrka består av sex för ändamålet utbildade och övade brandmän med specialutrustning och bemannas av räddningstjänsterna i Härnösand/Kramfors, Stockholm, Gotland, Karlskrona, Helsingborg, Göteborg.
 
Räddninsgverket har som uppgift att samordna verksamheten utifrån det avtal som finns undertecknat mellan parterna. Detta sker genom en samordningsgrupp som hanterar frågor såsom utbildning, övning, ledning, samband, materiel med mera.